Jag läser mina tidigare inlägg och tänker "Herregud, var jag verkligen så nere?". Svaret är ja, jag var verkligen det. Längst ner på lägsta botten. Det tog två kg mer (till 75 kg) och en fullständig idiot till kollega för att tippa över till "Fan heller" sidan. Nu är jag nere på 65 kg, och mår toppen. Tyvärr är det fortfarande alldeles för mycket vikt för min hälsa så jag måste ner 6 kg till, 6 kg fett alltså. För att komma ner på en fettprocent som är hälsosam (enligt dagens riktlinjer). Musklerna får väga hur mycket de vill.

Det är över 1 år sedan jag kom ner till 65 kg och sen dess har jag stått still. Rör mig inte ett skvatt, snarare har jag gått upp lite. Så nu är jag tillbaks här igen. För att testa om det går bättre att skriva av sig den här ggn, när jag inte mår så dåligt. När jag inte blir depprimerad av att skriva. När jag bara försöker hitta den där motivationen igen, för den har flugit ut genom fönstret. Den försvann som över en dag när jag insåg att jag gått ner 10 kg på bara ett drygt år. Sen började jag proppa i mig mat igen, onödig mat. Jag vill inte säga onyttig (även om den är det oxå), utan den är onödig. Jag behöver inte äta den, jag är inte hungrig.

Det är som en väninna sa till mig (och har för mig att hon citerade någon): "You're having a party in your mouth". Vilket är helt sant, det är precis det jag har. För att undvika att känna mig uttråkad. Hur i hela friden gjorde jag när jag inte hade sociala medier och vägde 55 kg?

Jag har försökt ge mig själv mål att följa, men det har inte funkat överhuvudtaget. Så nu tänkte jag prova en annan teknik. I en månads tid (för det är ju inte särskilt lång tid) ska jag försöka mig på olika projekt som sträcker sig i en vecka. Bara en vecka. Och så får jag se hur det går. Nästa vecka ska jag ta en veckas ledighet från sociala medier. Inte från sms och sånt, utan FB, instagram, etc. Jag antar att jag kommer sitta här och skriva väldigt mycket. Jag har bestämt mig för att bloggen inte ska räknas dit, för den är min outlet.

Vi får se hur det går.

Personaldagen kom och gick utan att jag gått ner i princip ett enda gram. Nu sitter jag här 3 veckor senare och har gått ner 1 kg sedan jag startade. Ett kilo på 12 veckor. I den här takten har jag gått ner mina 15 kg år 2016. Vet inte om jag orkar blogga om den här "skiten" så länge. Så vad gör jag då? Det är ju inte direkt så att jag suttit på rumpan och inte gjort något iofs. Har renoverat hela min lgh och bestämt mig för att sälja den så jag får pengar över till att göra annat. En stor del har jag gjort själv och räknas det inte som en ganska hyfsad komplimang när hantverkare kallar en för händig?

Är det bara jag som känner mig fast i något jag inte vill vara fast i? Inte bara vikten utan resten av mitt liv också. Jag vill inte sitta fast i en lgh jag inte trivs i, framförallt inte i en lgh som kan ge mig pengar att göra annat. Men självklart så ska alla lägga sig i vad jag gör. En kollega dumförklarade mig för att jag ens funderade på att dra mig ur bostadsmarkanden nu när jag hade en fot inne. Nu hade jag ju pengar att lägga på nåt ännu bättre. För det var vad man gjorde, man köpte en lgh sen säljde man den när värdet gått upp och då köpte man en större lgh (för då var man automatiskt sambo) och sen köpte man hus. Nåt annat gjorde man bara inte. Man skulle följa de oskrivna reglerna (för att inte tala om att pensionssparande före man var 50 var Helt värdelöst). Så vad gör jag då? Jag säger: Fuck the rules!

Och jag ska definitivt byta jobb.

Det här har verkligen varit en intressant vecka. Upp och ner som en pannkaka brukar väl uttrycket vara?

Jag hade en fantastisk påsk med min familj. Uteliv, grillning, solande och mys i soffan. Och godis. Mängder på mängder av godis och mat. Rutinen kring mina mediciner har fallit helt i glömska och jag mår sämre och sämre. Både fysiskt och mentalt. Men jag vet inte hur jag ska göra för att vända det.

Efter en ogenomtänkt kommentar från min mor: Att jag numera liknar min ingifta kusin (som ser enbart stor och arg ut) kände jag att nu får det vara nog. Jag var peppad till tusen när jag kom hem igen och så fort jag klev innanför dörren började energin sina. Sen kom jag till jobbet dagen efter och resten av den bara rann ut genom golvplankorna. När jag väl kom hem den kvällen hade jag ingenting kvar att använda och det blev te och mackor till middag och en kväll i soffan.

Detta trots att jag hade bestämt mig att verkligen göra något den här ggn. Jag vet inte vad det är med den här lgh, men det är som att den suger livet ur mig. Eller så är det mitt jobb. Kanske båda. Jag vill bara be allt dra åt helvete och dra nåt gammalt över mig. Ikväll har det varit samma sak, soffa soffa och åter soffa. Helja jävla kvällen. Jag blir så less på att må så här. Terapin har hjälpt lite, men det känns som att jag bara står och stampar på samma ställe. Jag är så trött. Så oerhört trött.

Jag lyckades i söndags! Inte ett enda steg mot närliggande kiosk blev det! Och idag stannade jag framför godisaffären på vägen till sjukgymnasten, men Jag Vände Och Gick Vidare. Kände mig som Bella i Breaking Dawn ;) Idag har jag även varit förbi mitt närliggande gym för att teckna ett nytt kort. Har ett kort sedan tidigare på ett gym som ligger längre bort, men jag tar mig aldrig dit så nu blir det ett nytt försök. Ja jag hoppas faktiskt att det ska göra skillnad att det ligger så nära.

Igår gick det däremot sämre. Det blev toffifee och små chokladbitar. MEN. Jag tänker faktiskt inte fokusera på det, för tack och lov har jag en ganska bra dag idag. Jag tror att jag kanske t.o.m har kvar en gnutta energi för att orka städa lite. Så att jag slipper fortsätta leva i den här stian som jag inte orkat göra något åt på evigheter. Man kan inte ens se min diskbänk längre. Så jag tror jag ska ta och ta tag i det nu.

Jaha, det här var ju en intressant dag. Jag sov mig igenom min väninnas födelsedagsfika, min tvättid, ja allt jag skulle göra idag i princip. Just nu sitter jag och håller på att gå i taket för att jag inte får gå och köpa godis. Eller nåt annat att äta. Har haft köksskåpsgenomgång i sinne för att se om jag har något jag kan tugga på. Håller på att bli galen. Det spritter i benen, armarna, fingrarna, tårna. Känslan är nästan som att jag har myror i hela kroppen. Hjärnan går på högvarv och jag vill bara gallskrika för att jag inte får äta något sött. Jag är så förbannad och just nu vill jag slå något. Hårt.

Ska det verkligen vara så här??

Jag har fått ett medel för att försöka få ner sötsuget och döda candidan, men jag har inte tagit det än. Varför det kan man undra, när jag vill bli av med det här och gå ner i vikt? Jag vet inte. Jag vet bara att något i mig inte vill sluta äta sötsaker och därför kommer jag inte för mig att ta medlet. Det är som en jävla blockad som stoppar. Är det så för tex alkoholberoende? För dem finns det ju antabus, men finns det de som inte tar det? För att det finns nån liten jävla röst som intalar dem att det inte är bra? Ursäkta mitt språk. Dags att sluta tror jag, är så förbannad att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Jag har inte köpt något godis idag. Eller chips. Eller något annat sött för den delen. Jag har däremot druckit en kopp varm choklad gjord på mörk choklad och havredryck, men det är åtminstone inte O'boy. Det har inte blivit nån motion idag pga extrem huvudvärk, men jag tror jag tänker fokusera på det faktum att jag inte köpt något sött idag.

Har precis sett klart Love and other drugs. Det finns en scen när Jake Gyllenhaal sitter i ett badkar och Anne Hathaway ber honom säga fyra bra saker om sig själv. Han kan inte komma på en enda. Jag försökte då komma på fyra bra saker om mig själv. För det är ju väldigt enkelt att radda upp en massa negativa saker om sig själv, men hur enkelt kan du komma på fyra bra saker om dig själv? För mig var det inte så enkelt, men jag lyckades. Jag försökte fokusera på det yttre eftersom det är det jag har sådana problem med att acceptera. Så här är min lista, jag hoppas verkligen att den blir längre med tiden:

Mina öron

Mina händer

Mina fötter

Mina bröst (jepp! det har jag accepterat för länge sen, de är helt enkelt skitsnygga ;) )

Tyvärr ligger alla andra kroppsdelar under inte-så-snygga (eller dyngfula)-listan för närvarande. Jag hoppas att jag under något senare dagsinlägg kan lägga till fler punkter på den första listan.

Jaha, det där gick ju jävligt bra. Min viljestyrka räckte tydligen bara så långt som att skriva klart föregående inlägg. Sen blev det en chipspåse och 1,5 L dricka. Det var iaf en zero. Även om det också är otroligt dåligt för kroppen stoppade jag åtminstone inte i mig 37 sockerbitar till i samband med chipspåsen. Idag har det blivit en Ben&Jerry till lunch och en påse godis till middag. Och ingen motion. Herregud....

Däremot har jag fått en föreläsning av HälsoLasse och fått veta att jag lider av Candida i magen och det är det som orsakar det sjuka sötsuget. Att svampen (vilket Candida är) skickar signaler till hjärnan att kroppen behöver mer och mer socker. Så att den får äta. Och att stå emot det sötsuget är som att försöka sluta med droger. Att stå emot det kräver tydligen en oerhörd viljestyrka som få människor har utan hjälp. Just nu bryr jag mig inte vad jag har, så länge som det försvinner och jag går ner i vikt.

Den här bloggen kanske inte kommer att uppvisa höjden av munterhet, snarare är det för att jag ska få skriva ur mig deppigheten och bitterheten över de senaste årens viktökning. Och även min oförmåga att ta mig i kragen och gå ner i vikt, så att jag faktiskt Gör det. Jag satte mig ner och startade den här för att inte gå iväg till affären där jag skulle ha köpt ostkrokar och dricka och stoppat i mig utan gräns eller tanke. Eftertankar däremot finns det många av vid sådana tillfällen. Många eftertankar, som leder till fler ostkrokspåsar och drickor. Kanske några paket kakor. En massa lådor glass. Stora påsar med godis. Ja, ni fattar.

Det finns de som kommer läsa det här och tänka - "Men skärp dig för fan, hur svårt kan det vara? Det är ju bara att gå ner i vikt!" Jag vet att det finns de som kommer tänka så, eftersom jag själv varit en som tänkt så. Tills jag själv föll i samma matfälla som alla ni andra där ute med viktproblem. Jag använder mat som tröst. Och jag tröstar mig själv varje dag. Ibland flera ggr per dag. Numer är jag i riskzonen för diabetes, cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, etc. Min fettprocent ligger långt över den hälsosamma gränsen och jag har fått höra att om jag inte gör något åt det kan jag bli väldigt sjuk. Vi har många sjukdomar i min familj som inte blir bättre av övervikt.

Saken är den att det inte syns så mycket, ingen som ser mig tror på mig när jag säger att jag gått upp 20 kg de senaste 5 åren, 15 de senaste 3 och 10 av dem bara det senaste året. Alla säger att jag är så "vacker" och "sexig", men jag mår SKIT. Därav bloggnamnet. Det är nämligen skitvikt-igt att jag blir av med min skitvikt. Nu återstår det bara att se om en ordvits kan få mig att göra något åt det här. Vi har personalfest den 1 juni. Det är mitt mål, 8 veckor att gå ner 8 kg (och en vecka att må bra över min nya vikt).